Kumlas barn kan lära sig något av barnen i Tanzania

Krönika

Evan am Zoll

Den 8:e februari åkte jag tillsammans med fem andra elever, samt två personal från Affärsgymnasiet i Örebro till Kibaha, Tanzania. Det är en stad som ligger en bit utanför landets ekonomiska huvudstad Dar es-Salaam. Jag har bott i Kumla hela mitt liv. Innan min resa till Tanzania hade jag aldrig rört mig utanför Europas gränser. Det närmsta jag hade kommit fattigdom var reklamen från diverse organisationer på TV, och bilder på sociala medier. Under vår resa slog det upp för mig, att man kan vara fattig, och att man kan vara "fattig".

Under dagarna reste vi runt bland familjer, skolor och barnhem. Vi delade ut kläder som ett flertal människor, företag och föreningar donerat. Under de många bilturerna kändes allt så nära och verkligt. Det blev en svår kontrast att ta in. Vad gjorde jag i den där reklamen om fattigdom? Tänka sig att allt detta var verkligt? Verkligheten delade precis samma bild som det vi i västvärlden ser varje dag. Skillnaden här var att man inte kunde stänga av och gå vidare. Allt skedde, och allt fanns. Tusentals motorcyklar. Hus gjorda av lera. Högar av sopor bland de fullproppade marknaderna, fyllda med avgaser.

Egentligen var det inte fattigdomen i sig som gjorde mig chockad. Jag hade haft månader på mig att förbereda mig inför vad som skulle komma. Det som satt ett djupt avtryck inom mig är glädjen, och tacksamheten som präglar människorna i Tanzania. Oavsett vart vi befann oss, blev vi bemötta av leenden, tacksamhet och kärlek. Där vi befann oss, spelade det ingen roll hur lite någon besatt, eller hur mycket någon ständigt fick lida vardagligen. Mammor som själva fick avstå mat för att komma närmre att mätta sina barn, klagade inte. De pojkar som fick jobba hårt om dagarna för att själva bli självständiga någon dag, klagade inte. De barn som fick gå flera kilometer, och mil, för att ta sig till skolan, klagade inte.

Barnen – den renaste formen av människan. Vi fick under vår tid i Kibaha träffa en stor mängd unga människor. De levde alla under olika förhållanden. Vissa barn lekte lekar på förskolan, andra lärde sig engelska på grundskolan, vissa fick stanna hemma för att den vuxna inte hade råd att skicka iväg barnen till en utbildning och andra bodde på gatan. De gångerna barnen inte var glada när de såg oss, var när de var rädda. Det låg förmodligen ingen inbyggd rasism mot vita i deras inre, utan snarare trodde de att vi var spöken. En viting hade de förmodligen aldrig träffat på förut. Det måste ha varit en riktig upplevelse för dem!

På plats arrangerade vi en workshop för elever på en flickskola. När flickorna på flickskolan fick chansen att hålla korta tal framför sina klasskamrater skojade de inte bort det. De gjorde allt för att utvecklas inom retorik, och de var redo att bryta sig loss från de skal som de hade byggts in i under lång tid. De förstod sitt eget värde, och de var tacksamma för chansen att göra sig hörda. Det skulle aldrig komma på tal att skoja bort en sådan chans.

Oavsett hur vardagen såg ut för barnen, gav de aldrig upp. De lät sig aldrig bli besegrade av ond tro, uppgivelse eller misstro. De vågade kämpa, och de klagade inte. De var tacksamma för maten de inte alltid fick framför sig, de var tacksamma att de hade föräldrar som gav dem liv på denna jord, de var tacksamma för möjligheten att få gå i skolan och de var tacksamma för deras lärare som varje dag gjorde sitt yttersta för att förmedla kunskap och ge dem bättre möjlighet till en ljusare framtid. Trots svårigheter, och extrem fattigdom, utklassar Kibahas unga våra barn här i Kumla. Kumla är inte unikt i detta. I hela västvärlden präglas de unga av en kravmentalitet och otacksamhet. Jag påstår inte att Kumlas och västvärldens unga är elaka skitungar som aldrig förmedlar tacksamhet eller hårt arbete, men det finns en ful trend av att ta saker för givet, och inte förstå värdet av det man får serverat framför sig.

Många unga klagar på att behöva gå till skolan. Väl i skolan visar man ingen respekt mot sina klasskamrater eller lärare. Man går ut och in ur klassrummen, och vägrar lämna ifrån sig sin mobiltelefon. De traditionella rollerna i klassrummen är utdöda, och lärarnas auktoritet i klassrummen är likaså försvunnen. Efter lektionen klagar de på skollunchen, medan barnen i Tanzania hoppas att det blir någon alls. Man ser ned på andra beroende på social samt ekonomisk status, och slänger kläder för att de är "ur tiden". Parallellt med detta sitter barnen i Kibaha och aktivt lyssnar på sina lärare. De visar respekt och tilltalar sina lärare värdigt. De ser heller inte ned på varandras olikheter. I klassrummen sitter de, sida vid sida. Vissa bär slöja, andra bär kristna kors. Vissa sitter med blanka släta skoluniformer, andra har trasiga som de har fått ärva av sina äldre syskon. Skillnaden? – Det är inte barnen i Kibaha som klagar.

Åsikterna som framförs är författarens egna.